Årgångslös champagne, eller non-vintage som de flesta säger även i Sverige, står för ungefär 95 % av produktionen av champagne. De mest säljande champagnen i världen, Moët Chandon Brut Imperial, är en non-vintage och för alla champagnehus är deras non-vintage den kommersiellt viktigaste produkten.
I årgångsbetecknad champagne måste alla druvor vara från samma år, i en årgångslös champagne måste de inte det. Hur många årgångar man använder i en årgångslös champagne varierar:
1. Man kan göra champagne på druvor från ett och samma år men välja att inte sätta ut årgången på etiketten.
2. Man kan konsekvent blanda två på varandra följande årgångar och till exempel ha 70 % av en årgång (basårgången) och 30 % från året innan.
3. Man använder en basårgång och tillsätter två eller fler äldre årgångar.
Varför skulle man göra årgångschampagne och inte sätta ut årgången på etiketten? Ja, det undrar faktiskt jag också ibland. I vissa fall kan det var odlare som inte har utrymme eller råd att lagra vinerna de tre år på flaska som krävs för att få deklarera en årgång. Men även odlare som låter sina viner ligga tillräckligt länge gör så ibland. Ett bra exempel är Pierre Péters Cuvée de Réserve som är ett rent årgångsvin på magnum men inte på flaska. Jag kan varmt rekommendera nuvarande ”årgång” (2014) på Systembolaget.
När man blandar årgångar är ofta tanken att försöka hålla en konsekvent stil, men det är svårt om man använder en förutbestämd formel som vissa mindre producenter gör. Basårgång 2001 med en skvätt 2000 kommer att skilja sig helt och från basårgång 2008 med en skvätt 2007. Samma sak med de producenter som alltid använder tre på varandra följande årgångar i sin non-vintage, även om det då blir mindre variation.
De mest ambitiösa husen, till exempel Krug och Charles Heidsieck, använder många årgångar i sina non-vintage och de äldsta kan vara upp till 20 år äldre än de yngsta. Jag ska prata mer om Krug i del 2 av den här posten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar