Jag tänkte börja serien av presentationer av odlare med Cédric Bouchard, en av 2000-talets största stjärnskott i Champagne.
År 2000 fick Cédric Bouchard börja låna vingården Les Ursules av sin far. Eftersom han inte ägde odlingen själv kunde han inte göra vin som recoltant-manipulant (odlare) utan startade det minimala huset Roses de Jeanne för ändamålet. Enligt Roses de Jeannes också minimala hemsida kallar sig nu Cédric för odlare så kanske han tagit över ägandet av några av sin fars vingårdar nu. Vad Cédric Bouchard än kallas formellt sett så jag kommer jag alltid att betrakta honom som odlare.
Cédric Bouchard håller till i Champagnes sydöstra utkant, närmare bestämt i byn Celles-sur-Ource, en Pinot Noir-dominerad by som inte ens är klassificerad som premier cru. Han använder biodynamiska metoder, skördeuttaget är lågt, han blandar inte viner från olika vingårdar, han använder inga ekfat, ingen filtrering och ingen dosage. Resultatet är väldigt speciella champagner som döps efter vingårdarna:
Cote de Bechalin: 100% Pinot Noir.
Inflorescence Val Vilaine: 100% Pinot Noir.
Inflorescence La Parcelle: 100% Pinot Noir.
La Bolorée: 100% Pinot Blanc.
Le Creux d'Enfer Rosé de Saignée: rosé på 100% Pinot Noir.
La Haute-Lemblé: 100% Chardonnay.
Le Presle: 100% Pinot Noir.
Les Ursules: 100% Pinot Noir.
Produktionen är liten och ingen av de här vinerna lär någonsin dyka upp på Systembolaget men de går ibland att hitta på ambitiösa restauranger och vinbarer i Stockholm, till exempel Eriks vinbar och Frantzén.
Jag har provat fyra av champagnerna ovan: Les Ursules, Val Vilaine, La Haute-Lemblé och rosén. När jag provade rosén trodde jag inte ens att det var en champagne, beskan var kraftig och den var inte särskilt god. Intressant kanske inte men inte njutbar. De andra tre, däremot, är alla härliga biodynamiska champagner i burgundisk stil. Jag kan varmt rekommendera alla tre.
Jag har också läst att Cédric Bouchard experimenterar med stilla viner. En Chardonnay och en röd och en vit (!) Pinot Noir produceras tydligen men jag vet inte vad de heter.
söndag 13 juli 2014
lördag 12 juli 2014
De främsta champagneodlarna
I september förra året gjorde jag en lista över de, enligt mig, tio främsta champagnehusen och sedan skrev jag lite längre presentationer av alla på listan. En läsare bad mig nyligen att göra samma sak med champagneodlare.
Traditionen i Champagne är att odlare säljer sitt druvmaterial till de stora husen som sedan producerar och säljer champagne. Men en stark trend, inte minst de sista 10-15 åren, är att fler och fler odlare väljer att göra egna champagner av sitt eget druvmaterial.
Generellt finns det en klar skillnad i stil och filosofi mellan hus- och odlarchampagne. Husen försöker hålla en konsekvent stil på sina viner och uppnår det genom att blanda viner från ett stort antal byar och kompensera sämre år genom att blanda i reservviner från bättre år. Odlare, däremot, är begränsade till de odlingar de äger och därför blir odlarchampagner mycket mer varierade och mer fokuserade på terroir. (Terroir är ett samlingsuttryck för växtplatsen och de förutsättningar som finns där.) Vill man som champagneintresserad veta hur olika byar “smakar“ så är det i första hand odlarchampagner man får gå till. Dessutom släpps odlarchampagner väldigt unga, ofta så unga att de inte får årgångsklassificeras även om de är årgångschampagner, och ofta är dosagen låg.
Det är lätt att bli irriterad på överkommersiella hus som exempelvis Laurent-Perrier och Nicolas Feuillatte som köper in dåligt druvmaterial men ändå kan ta ut höga priser tack vare skicklig marknadsföring. Men odlare kan jag aldrig kritisera på det sättet; odlare gör oftast så gott de kan med det druvmaterial de har. Därför tvekade jag länge innan jag satte ihop den här listan. Jag har garanterat glömt några fantastiska odlare och bortsett från förstaplatsen har säkert varenda champagneälskare olika uppfattningar om vilka som ska vara med. Nog med brasklappar, så här ser min topplista ut:
Traditionen i Champagne är att odlare säljer sitt druvmaterial till de stora husen som sedan producerar och säljer champagne. Men en stark trend, inte minst de sista 10-15 åren, är att fler och fler odlare väljer att göra egna champagner av sitt eget druvmaterial.
Generellt finns det en klar skillnad i stil och filosofi mellan hus- och odlarchampagne. Husen försöker hålla en konsekvent stil på sina viner och uppnår det genom att blanda viner från ett stort antal byar och kompensera sämre år genom att blanda i reservviner från bättre år. Odlare, däremot, är begränsade till de odlingar de äger och därför blir odlarchampagner mycket mer varierade och mer fokuserade på terroir. (Terroir är ett samlingsuttryck för växtplatsen och de förutsättningar som finns där.) Vill man som champagneintresserad veta hur olika byar “smakar“ så är det i första hand odlarchampagner man får gå till. Dessutom släpps odlarchampagner väldigt unga, ofta så unga att de inte får årgångsklassificeras även om de är årgångschampagner, och ofta är dosagen låg.
Det är lätt att bli irriterad på överkommersiella hus som exempelvis Laurent-Perrier och Nicolas Feuillatte som köper in dåligt druvmaterial men ändå kan ta ut höga priser tack vare skicklig marknadsföring. Men odlare kan jag aldrig kritisera på det sättet; odlare gör oftast så gott de kan med det druvmaterial de har. Därför tvekade jag länge innan jag satte ihop den här listan. Jag har garanterat glömt några fantastiska odlare och bortsett från förstaplatsen har säkert varenda champagneälskare olika uppfattningar om vilka som ska vara med. Nog med brasklappar, så här ser min topplista ut:
1. Jacques Selosse
2. Vilmart
3. Diebolt-Vallois
3. Pierre Péters
4. Tarlant
5. Paul Déthune
6. Cédric Bouchard
7. David Léclapart
8. André Jacquart
9. Paul Bara
10. Pierre Gimonnet
Jag återkommer under de kommande månaderna med presentationer av var och en av dessa härliga odlare.
fredag 11 juli 2014
Champagneinköp inför Sverigebesök
Familjen är redan i Sverige och jag får soliga bilder på barnen varje dag. För att trösta mig la jag just en champagnebeställning så att jag inte bara har barnen och min fru att längta efter i Sverige.
Jag har en del champagne på lager i svärfars garage men det börjar sina och utöver en Cristal 2005 har jag bara magnumbuteljer. För att komplettera beställde jag därför två flaskor Tarlant Cuvée Louis, en doldis och en fantastisk champagne för bara 450 kr. Kanske Systembolagets bästa under 500 kr? Kanske en av de bästa under 1000 kr också.
Jag är lite osäker på vilken basårgång som säljs i Sverige just nu men gissningsvis är det från senaste släppet av Cuvée Louis vilket betyder att den är baserad på 1999 års årgång men också innehåller 15% reservviner från 1996-97-98. 50/50 organiskt odlad Chardonnay och Pinot Noir. Ekfatslagrad, ingen malolaktisk jäsning och låg dosage (3 gram). Helt i min smak.
Jag har en del champagne på lager i svärfars garage men det börjar sina och utöver en Cristal 2005 har jag bara magnumbuteljer. För att komplettera beställde jag därför två flaskor Tarlant Cuvée Louis, en doldis och en fantastisk champagne för bara 450 kr. Kanske Systembolagets bästa under 500 kr? Kanske en av de bästa under 1000 kr också.
Jag är lite osäker på vilken basårgång som säljs i Sverige just nu men gissningsvis är det från senaste släppet av Cuvée Louis vilket betyder att den är baserad på 1999 års årgång men också innehåller 15% reservviner från 1996-97-98. 50/50 organiskt odlad Chardonnay och Pinot Noir. Ekfatslagrad, ingen malolaktisk jäsning och låg dosage (3 gram). Helt i min smak.
tisdag 8 juli 2014
Krug 2004 släpps före Krug 2002
En pålitlig källa hos en vinhandlare i London har viskat i mitt öra att Krug 2004 kommer att släppas före Krug 2002, precis som jag spekulerade i när Winston Churchill 2002 släpptes för några veckor sedan.
Kan det vara första gången som Krug håller en årgång så länge att man hinner släppa två senare årgångar först? I vilken ordning släpptes 1988-89-90?
Kan det vara första gången som Krug håller en årgång så länge att man hinner släppa två senare årgångar först? I vilken ordning släpptes 1988-89-90?
måndag 7 juli 2014
Twist by Pierre Gagnaire
Pierre Gagnaire är en av världens mest kända kockar. Han öppnade sin första restaurang i Saint-Étienne 1981 och drev upp den till tre stjärnor i Michelinguiden. Sedan flyttade han till Paris och öppnade restaurangen som fick hans eget namn och den har fortfarande tre stjärnor. Sedan har han gjort som många andra framgångsrika kockar och öppnat restauranger över hela världen (London, Hongkong, Dubai, Tokyo, osv). Hans enda restaurang i USA, Twist by Pierre Gagnaire, finns i Las Vegas på hotellet Mandarin Oriental där jag bodde över helgen.
I lördags kväll tog jag hissen upp för ett spontant besök. Inredningen är modern och snygg och utsikten över strippen är fantastisk. Servicen är som alltid bra i USA men första intrycket är ändå inte så bra. Vinlistan är kort och tråkig. Det finns inga bra viner på glas - det är ett gäng viner som säkert skulle kosta under hundralappen på Systembolaget. En restaurang med ambitioner borde åtminstone ha ett par vita och röda viner av lite högre klass på glas. För övrigt var Krug återigen ett fynd i prislistan. En halvflaska kostade bara 110 dollar, vilket kan jämföras med 90 dollar för en halvflaska Pierre Peters Cuvée de Réserve eller 40 dollar för ett glas standard-Taittinger...
Sedan kommer brödet in och det var ett tråkigt industribröd som skulle ha platsat på vilken billig buffé som helst. Till det franskt smör smaksatt med citron. Kreativt kanske men inte särskilt gott.
Mina förväntningar var rejält nedskruvade när maten kom in. Till förrätt tog jag nyazeeländsk langoustine serverad på fyra olika sätt, serverade på fyra olika tallrikar i olika form och storlek:
Jag tror inte att jag går tillbaka men jag gick ändå därifrån nöjd med maten.
I lördags kväll tog jag hissen upp för ett spontant besök. Inredningen är modern och snygg och utsikten över strippen är fantastisk. Servicen är som alltid bra i USA men första intrycket är ändå inte så bra. Vinlistan är kort och tråkig. Det finns inga bra viner på glas - det är ett gäng viner som säkert skulle kosta under hundralappen på Systembolaget. En restaurang med ambitioner borde åtminstone ha ett par vita och röda viner av lite högre klass på glas. För övrigt var Krug återigen ett fynd i prislistan. En halvflaska kostade bara 110 dollar, vilket kan jämföras med 90 dollar för en halvflaska Pierre Peters Cuvée de Réserve eller 40 dollar för ett glas standard-Taittinger...
Sedan kommer brödet in och det var ett tråkigt industribröd som skulle ha platsat på vilken billig buffé som helst. Till det franskt smör smaksatt med citron. Kreativt kanske men inte särskilt gott.
Mina förväntningar var rejält nedskruvade när maten kom in. Till förrätt tog jag nyazeeländsk langoustine serverad på fyra olika sätt, serverade på fyra olika tallrikar i olika form och storlek:
- Pan-seared with Terre de Sienne Spices, Lentil & Celery
- Ravioli, White Tea infusion, Lemongrass & fresh Ginger
- Tartare, Olive Oil Meyer Lemon Paste emulsion
- Crunchy White Cabbage & Shellfish Jus seasoned with Israeli Couscous
Jag tror inte att jag går tillbaka men jag gick ändå därifrån nöjd med maten.
lördag 5 juli 2014
Las Vegas en härlig restaurangstad
Familjen åkte till Sverige igår och själv åkte jag istället till Las Vegas, delvis i jobbet men också för att ha kul och spela poker.
För den som inte varit i Las Vegas är det kanske svårt att tro att det finns bra restauranger här, men det gör det verkligen. Varje bra casino har minst en fine dining-restaurang av hög klass. Tanken är väl lite att den som haft en bra dag på casinot ska ha någonting dyrt att lägga pengar på och vinlistorna är som gjorda för label drinkers. Maten är däremot inte så farligt dyr.
Jag bor på Mandarin Oriental, ett av få hotell här som inte också är ett casino, men det gör också att det kan kännas lite väl lugnt här så igår kväll gick jag till granncasinot Aria och åt middag på Sage. I vinlistan hittade jag Krug Grande Cuvée på halvflaska för bara 98 dollar. Det är mindre än vad den kostar på Systembolaget! Sommelieren log lite och sa att det är deras fynd i vinlistan och att alla som känner till Krug brukar beställa den. Han sa också att Aria, som är en del av MGM-koncernen, köper in sådana enorma volymer att de får ett väldigt bra pris på just Krug på halvflaska och de har valt att ha ett lågt utpris också. Sympatiskt!
Jag börjar bli mer och mer förtjust i ostron, särskilt med lite kryddiga tillbehör, och tog Vancouver Kushi Oysters med en piquillopeppar- och tabascosorbet till förrätt. Till huvudrätt tog jag en underbar tortellini med heirloom-tomater, valnötspesto, grön sparris och räkor.
För den som inte varit i Las Vegas är det kanske svårt att tro att det finns bra restauranger här, men det gör det verkligen. Varje bra casino har minst en fine dining-restaurang av hög klass. Tanken är väl lite att den som haft en bra dag på casinot ska ha någonting dyrt att lägga pengar på och vinlistorna är som gjorda för label drinkers. Maten är däremot inte så farligt dyr.
Jag bor på Mandarin Oriental, ett av få hotell här som inte också är ett casino, men det gör också att det kan kännas lite väl lugnt här så igår kväll gick jag till granncasinot Aria och åt middag på Sage. I vinlistan hittade jag Krug Grande Cuvée på halvflaska för bara 98 dollar. Det är mindre än vad den kostar på Systembolaget! Sommelieren log lite och sa att det är deras fynd i vinlistan och att alla som känner till Krug brukar beställa den. Han sa också att Aria, som är en del av MGM-koncernen, köper in sådana enorma volymer att de får ett väldigt bra pris på just Krug på halvflaska och de har valt att ha ett lågt utpris också. Sympatiskt!
Jag börjar bli mer och mer förtjust i ostron, särskilt med lite kryddiga tillbehör, och tog Vancouver Kushi Oysters med en piquillopeppar- och tabascosorbet till förrätt. Till huvudrätt tog jag en underbar tortellini med heirloom-tomater, valnötspesto, grön sparris och räkor.
tisdag 1 juli 2014
Dom Pérignon Oenothèque byter namn
Idag fick jag mail från hela tre engelska vinhandlare som alla erbjuder köp av Dom Pérignon P2 1998. P2 har tydligen varit det interna smeknamnet på Oenothèque i ett tiotal år och nu blir det det officiella namnet. Den nya etiketten har samma färger som gamla Oenothèque men utan namnet Oenothèque så klart. Här är en läcker bild med dramatisk bakgrund som jag hittade på nätet:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)