Igår var vi på filippinskt bröllop. Min fru arbetar ibland volontärt på en bebodd soptipp inte långt från där vi bor och igår gifte sig en lärarinna som undervisar en klass på 50-60 barn från soptippen och vi var inbjudna. Trettio barn från soptippen var med på bröllopet i klänningar som de hade fått dagen till ära och det var väldigt fint.
Efter vigselceremonin serverades en buffémiddag och alkoholfri dryck. Det är mycket problem med alkoholism på soptippen så det fanns säkert en tanke bakom det.
Filippinsk mat är inte särskilt bra vilket är konstigt med tanke på all spännande och bra mat som finns i grannländer som Vietnam, Kina, Indonesien och Thailand. Jag misstänker att 300 år av spanskt styre följt av 50 år av amerikanskt är en stor bidragande orsak till det. Maten här är extremt söt och det gäller all mat: kött- och fiskrätter och även själva riset (efterrätter ska vi inte tala om!).
Det var därför med försiktiga steg som jag närmade mig bröllopsbuffén. Jag tog lite ris och pasta för att tallriken inte skulle vara tom och tog även ett par små köttbitar i någon brun sås. När jag kom tillbaka till bordet sneglade jag mot bordet bredvid, där ett tiotal mycket fattiga släktingar till bruden satt. Alla hade tagit rågade tallrikar med mat, jag såg till och med någon fyraåring som tagit dubbelt så mycket mat som jag. Usch vad jag skämdes. Där satt jag och petade kräset i maten medan andra gäster på samma bröllop passade på att äta sig mer mätta än de har råd att göra till vardags. Antagligen var maten dessutom mycket bättre än de är vana vid. Jag fick mig en riktig tankeställare.
En god poäng...
SvaraRaderaMen allt som rör mat och vin (som finsmakarintresse) är ju i-landsproblem till sin natur. För de människorna du mötte där är väl nästan all mat som skulle serveras ute i länder som Sverige ren lyx, även på restauranger vi inte skulle tycka speciellt om alls.
Om man lever på den nivån är det ju uppskattat bara att bli mätt, helt oaktat smak i princip.
Visst är det så. Jag har varit med om många liknande upplevelser här, till exempel när jag köper en ask blåbär till mina barn som kostar lika mycket som en dagslön för vårt hembiträde.
RaderaMen det här var första gången jag var i en situation när jag var på samma fest och skulle äta samma som mat som personer som kanske inte ens har råd att äta sig mätta till vardags.
Håller med om att det är svårt och smärtsamt att hantera dylika situationer. Reser själv mycket i arbetet, framförallt i MENA-regionen, och som född med svenskt pass är man ju redan där tillhörandes ett slags global överklass med priviliegier och friheter man tar för fullständigt givna och aldrig behöver försvara eller argumentera för. Nyttigt med dylika tankeställare och heder till hustrun som arbetar med ett sådant projekt.
SvaraRaderaKänner igen det där med global överklass. Här i Filippinerna räcker det med att vara vit så har man massor med automatiska privilegier, som att man inte behöver bli visiterad när man går in i ett köpcentrum, till exempel.
SvaraRadera