Häromdagen stötte jag på vad jag skulle vilja kalla för en spretig vinlista. Det är nyöppnad restaurang nära där jag bor i Manila, ägd av två trevliga holländare, och med höga ambitioner, både vad gäller mat och vin. Den heter Caviar Restaurant and Champagne Bar och borde passa mig perfekt. Tyvärr är det bara inredningen och ambitionsnivån som är bra… Maten är inte tillräckligt bra, det är märkliga tillbehör som sötat smör och rökta oliver, servicen är inte tillräckligt bra och vinlistan är… spretig.
Han som köpt in vinerna har tyvärr inte tillräckligt med vinkunnande och han har plockat ihop viner utan någon som helst idé eller röd tråd. Det stör mig. Den dyraste champagnen är exempelvis en Salon 1997 på magnum. Men varför skulle någon vilja dricka den det här decenniet (eller nästa)? Varför itne ta in ett par Dom Pérignon med lite mognad i stället? Dessutom är den tryckta vinlistan, liksom den på webben, full av pinsamma brister. Exempelvis är producentens namn utelämnat för flera viner. “Barbaresco 2008“ för 4700 pesos, kan det vara något? Dom Pérignon är listad som en non-vintage, osv.
Ett spretigt vin kan komma i ordning med lagring men knappast en spretig vinlista.