fredag 18 juli 2014

Pierre Péters - en presentation

Den första champagneodlaren jag presenterade var Cédric Bouchard och man kan säga att Pierre Péters är Cédric Bouchards motsats. Pierre Péters har producerat egen champagne sedan 1919, har de flesta av sina odlingar i den kanske allra främsta grand cru-byn i hela Champagne och produktionen är, med odlarmått, stor.

Pierre Péters har sin bas i Le Mesnil-sur-Oger men har också odlingar i Oger, Avize och Cramant. Alla dessa fyra är grand cru-byar och druvmaterialet är med andra ord av toppklass. Alla deras champagner, utom roséerna, är gjorda på 100% Chardonnay. Pierre Péters är väldigt populär just i Sverige där det trevliga ingångsvinet Cuvée de Réserve har blivit en storsäljare i det lägre prissegmentet. Det är en av de bästa champagnerna på Systembolaget under 300 kr. En torr, frisk och ren champagne, perfekt som aperitif. 

Sedan har Pierre Peters ett mycket bra årgångsvin som heter l'Esprit. Det finns tyvärr inte på Systembolaget längre men kan hittas i svenske importörens restaurangutbud för 399 kr. Det går säkert att beställa som privatimport via Systembolaget till det priset men det är lite krångligt. l'Esprit är en blandning av fyra olika vinlotter i Mesnil, Oger, Avize och Cramant.

Sedan har Pierre Péters något ganska ovanligt bland odlare: en prestigechampagne. Den hette förr Cuvée Spéciale men har bytt namn till Cuvée Spéciale Les Chétillons efter vingården i Le Mesnil-sur-Oger som druvmaterialet kommer (och alltid kommit) ifrån. Det här är en av mina absoluta favoritchampagner. Den görs nästan varje årgång, även ett knepigt år som 2001, och brukar alltid vara bra. Charmig som ung och ännu bättre med lite mognad. Pigg och frisk med mycket nötter och mandel. Senaste årgången är 2006 och finns i beställningssortimentet för 599 kr vilket jag tycker är ett bra pris för en sådan toppchampagne.

Sedan har Pierre Péters ett rosé som heter Albane Rosé där det ingår 15% Pinot Meunier. Den har en obehaglig beska, antagligen från Pinot Meunier-materialet, som jag har svårt för men jag vet andra som tycker att det här är en bra rosé. En bra grundregel för mig är att roséchampagne ska göras av Pinot-dominerade hus eller odlare.

Avslutningsvis har Pierre Peters ytterligare två spännande non-vintage i sortimentet: en Extra Brut med bara 2 gram dosage. Jag är generellt lite tveksam till så här låg dosage men tycker att det är en bra champagne som påminner mycket om Cuvée de Réserve. Och så har Pierre Peters en champagne som heter Perle du Mesnil vilket är en champagne med lägre tryck (mindre bubblor) än vanlig champagne. Tidigare kallades den här typen av champagne för Crémant men det ordet används nu för mousserande vin från andra delar av Frankrike (t.ex. Crémant de Bourgogne) och är bannlyst i Champagne.

tisdag 15 juli 2014

Uppdaterad lista över de främsta champagneodlarna

Jag ser nu att jag råkade ta med elva odlare på min tio-i-topplista härom agen. Jag flyttade runt lite i listan och hade väl ungefär 15 odlare från början men märkte sedan inte att det råkade bli två tredjeplatser vilket inte var meningen. Här är en uppdaterad tio-i-topplista:

1. Jacques Selosse
2. Vilmart
3. Diebolt-Vallois
4. Pierre Péters
5. Tarlant
6. Paul Déthune
7. Cedric Bouchard
8. David Léclapart
9. André Jacquart
10. Paul Bara

Pierre Gimonnet halkade alltså ut från listan.

söndag 13 juli 2014

Cédric Bouchard - en presentation

Jag tänkte börja serien av presentationer av odlare med Cédric Bouchard, en av 2000-talets största stjärnskott i Champagne.

År 2000 fick Cédric Bouchard börja låna vingården Les Ursules av sin far. Eftersom han inte ägde odlingen själv kunde han inte göra vin som recoltant-manipulant (odlare) utan startade det minimala huset Roses de Jeanne för ändamålet. Enligt Roses de Jeannes också minimala hemsida kallar sig nu Cédric för odlare så kanske han tagit över ägandet av några av sin fars vingårdar nu. Vad Cédric Bouchard än kallas formellt sett så jag kommer jag alltid att betrakta honom som odlare.

Cédric Bouchard håller till i Champagnes sydöstra utkant, närmare bestämt i byn Celles-sur-Ource, en Pinot Noir-dominerad by som inte ens är klassificerad som premier cru. Han använder biodynamiska metoder, skördeuttaget är lågt, han blandar inte viner från olika vingårdar, han använder inga ekfat, ingen filtrering och ingen dosage. Resultatet är väldigt speciella champagner som döps efter vingårdarna:

Cote de Bechalin: 100% Pinot Noir.
Inflorescence Val Vilaine: 100% Pinot Noir.
Inflorescence La Parcelle: 100% Pinot Noir.
La Bolorée: 100% Pinot Blanc.
Le Creux d'Enfer Rosé de Saignée: rosé på 100% Pinot Noir.
La Haute-Lemblé: 100% Chardonnay.
Le Presle: 100% Pinot Noir.
Les Ursules: 100% Pinot Noir.

Produktionen är liten och ingen av de här vinerna lär någonsin dyka upp på Systembolaget men de går ibland att hitta på ambitiösa restauranger och vinbarer i Stockholm, till exempel Eriks vinbar och Frantzén.

Jag har provat fyra av champagnerna ovan: Les Ursules, Val Vilaine, La Haute-Lemblé och rosén. När jag provade rosén trodde jag inte ens att det var en champagne, beskan var kraftig och den var inte särskilt god. Intressant kanske inte men inte njutbar. De andra tre, däremot, är alla härliga biodynamiska champagner i burgundisk stil. Jag kan varmt rekommendera alla tre.

Jag har också läst att Cédric Bouchard experimenterar med stilla viner. En Chardonnay och en röd och en vit (!) Pinot Noir produceras tydligen men jag vet inte vad de heter.

lördag 12 juli 2014

De främsta champagneodlarna

I september förra året gjorde jag en lista över de, enligt mig, tio främsta champagnehusen och sedan skrev jag lite längre presentationer av alla på listan. En läsare bad mig nyligen att göra samma sak med champagneodlare.

Traditionen i Champagne är att odlare säljer sitt druvmaterial till de stora husen som sedan producerar och säljer champagne. Men en stark trend, inte minst de sista 10-15 åren, är att fler och fler odlare väljer att göra egna champagner av sitt eget druvmaterial.

Generellt finns det en klar skillnad i stil och filosofi mellan hus- och odlarchampagne. Husen försöker hålla en konsekvent stil på sina viner och uppnår det genom att blanda viner från ett stort antal byar och kompensera sämre år genom att blanda i reservviner från bättre år. Odlare, däremot, är begränsade till de odlingar de äger och därför blir odlarchampagner mycket mer varierade och mer fokuserade på terroir. (Terroir är ett samlingsuttryck för växtplatsen och de förutsättningar som finns där.) Vill man som champagneintresserad veta hur olika byar “smakar“ så är det i första hand odlarchampagner man får gå till. Dessutom släpps odlarchampagner väldigt unga, ofta så unga att de inte får årgångsklassificeras även om de är årgångschampagner, och ofta är dosagen låg.

Det är lätt att bli irriterad på överkommersiella hus som exempelvis Laurent-Perrier och Nicolas Feuillatte som köper in dåligt druvmaterial men ändå kan ta ut höga priser tack vare skicklig marknadsföring. Men odlare kan jag aldrig kritisera på det sättet; odlare gör oftast så gott de kan med det druvmaterial de har. Därför tvekade jag länge innan jag satte ihop den här listan. Jag har garanterat glömt några fantastiska odlare och bortsett från förstaplatsen har säkert varenda champagneälskare olika uppfattningar om vilka som ska vara med. Nog med brasklappar, så här ser min topplista ut:


1. Jacques Selosse
2. Vilmart
3. Diebolt-Vallois
3. Pierre Péters
4. Tarlant
5. Paul Déthune
6. Cedric Bouchard
7. David Léclapart
8. André Jacquart
9. Paul Bara
10. Pierre Gimonnet

Jag återkommer under de kommande månaderna med presentationer av var och en av dessa härliga odlare.

fredag 11 juli 2014

Champagneinköp inför Sverigebesök

Familjen är redan i Sverige och jag får soliga bilder på barnen varje dag. För att trösta mig la jag just en champagnebeställning så att jag inte bara har barnen och min fru att längta efter i Sverige.

Jag har en del champagne på lager i svärfars garage men det börjar sina och utöver en Cristal 2005 har jag bara magnumbuteljer. För att komplettera beställde jag därför två flaskor Tarlant Cuvée Louis, en doldis och en fantastisk champagne för bara 450 kr. Kanske Systembolagets bästa under 500 kr? Kanske en av de bästa under 1000 kr också.

Jag är lite osäker på vilken basårgång som säljs i Sverige just nu men gissningsvis är det från senaste släppet av Cuvée Louis vilket betyder att den är baserad på 1999 års årgång men också innehåller 15% reservviner från 1996-97-98. 50/50 organiskt odlad Chardonnay och Pinot Noir. Ekfatslagrad, ingen malolaktisk jäsning och låg dosage (3 gram). Helt i min smak.

tisdag 8 juli 2014

Krug 2004 släpps före Krug 2002

En pålitlig källa hos en vinhandlare i London har viskat i mitt öra att Krug 2004 kommer att släppas före Krug 2002, precis som jag spekulerade i när Winston Churchill 2002 släpptes för några veckor sedan.

Kan det vara första gången som Krug håller en årgång så länge att man hinner släppa två senare årgångar först? I vilken ordning släpptes 1988-89-90?

måndag 7 juli 2014

Twist by Pierre Gagnaire

Pierre Gagnaire är en av världens mest kända kockar. Han öppnade sin första restaurang i Saint-Étienne 1981 och drev upp den till tre stjärnor i Michelinguiden. Sedan flyttade han till Paris och öppnade restaurangen som fick hans eget namn och den har fortfarande tre stjärnor. Sedan har han gjort som många andra framgångsrika kockar och öppnat restauranger över hela världen (London, Hongkong, Dubai, Tokyo, osv). Hans enda restaurang i USA, Twist by Pierre Gagnaire, finns i Las Vegas på hotellet Mandarin Oriental där jag bodde över helgen.

I lördags kväll tog jag hissen upp för ett spontant besök. Inredningen är modern och snygg och utsikten över strippen är fantastisk. Servicen är som alltid bra i USA men första intrycket är ändå inte så bra. Vinlistan är kort och tråkig. Det finns inga bra viner på glas - det är ett gäng viner som säkert skulle kosta under hundralappen på Systembolaget. En restaurang med ambitioner borde åtminstone ha ett par vita och röda viner av lite högre klass på glas. För övrigt var Krug återigen ett fynd i prislistan. En halvflaska kostade bara 110 dollar, vilket kan jämföras med 90 dollar för en halvflaska Pierre Peters Cuvée de Réserve eller 40 dollar för ett glas standard-Taittinger...

Sedan kommer brödet in och det var ett tråkigt industribröd som skulle ha platsat på vilken billig buffé som helst. Till det franskt smör smaksatt med citron. Kreativt kanske men inte särskilt gott.

Mina förväntningar var rejält nedskruvade när maten kom in. Till förrätt tog jag nyazeeländsk langoustine serverad på fyra olika sätt, serverade på fyra olika tallrikar i olika form och storlek:
  • Pan-seared with Terre de Sienne Spices, Lentil & Celery
  • Ravioli, White Tea infusion, Lemongrass & fresh Ginger
  • Tartare, Olive Oil Meyer Lemon Paste emulsion
  • Crunchy White Cabbage & Shellfish Jus seasoned with Israeli Couscous

Till huvudrätt tog jag kyckling med polentaris och tomatglass vilket också var mycket bra.

Jag tror inte att jag går tillbaka men jag gick ändå därifrån nöjd med maten.