Umu, den bästa japanska restaurangen i London

Igår åt jag på Umu, den bästa japanska restaurangen i London. Konkurrenterna om den titeln är de två Noburestaurangerna som jag har besökt ett antal gånger, men maten på Umu håller högre klass. Sushin och sashimin var helt sagolik, och jag kan särskilt rekommendera deras moderna sushiurval, i synnerhet foie gras-sushin.

Jag har tidigare skrivit om att stjärnkrogar i London håller rimliga priser (till exempel Hibiscus, Wild Honey och Zafferano) men det gäller inte Umu. På Umu är det i stället svindyrt och det gäller både mat och vin. Varje sushibit kostar mellan 5 och 8 pund, så om man vill bli mätt kommer det att landa en bra bit över 100 pund per person för bara maten.

Jag beställde champagne till maten och lyckades välja två viner i rad som visade sig vara slutsålda (Philipponnat Cuvée 1522 Rosé samt Billecart-Salmon Blanc de blancs 1998). Det är alltid irriterande när viner som står med i vinlistan inte finns hemma och det drar ner betyget. I stället tog jag in en Billecart-Salmon Cuvée Nicolas Francois 1998. Det här en champagne med stor flaskvariation men gårdagens var pigg och trevlig. Sedan blev det en lite för ung vit bourgogne, en Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 2009.

Zafferano, en utmärkt italiensk restaurang i Knightsbridge

Igår åt jag middag på Zafferano, en italiensk restaurang i hjärtat av Knightsbridge i London. Zafferano har mycket charmig och duktig (italiensk, givetvis) personal och det är inga konstigheter utan helt enkelt vällagad italiensk mat på bra råvaror. Många Michelinkrogar kan vara rätt experimentella vilket jag i och för sig brukar uppskatta men det är också trevligt med en enstjärnig restaurang som bara är bra. En trerättersmeny kostar 46,50 pund (ungefär en femhundring) vilket är mycket rimligt.

Jag tog bresaola med ruccola och getost till förrätt och sedan Zafferanos klassiska hummerspaghetti med tomat till huvudrätt. Till det drack vi en Casanova di Neri Brunello di Montalcino Tenuta Nuova 2005, ett mycket trevligt rödvin.

Jag fick först prova blint och kunde ha svurit på att det var en ”Super-Toscana”, det vill säga ett vin på Sangiovese blandat med Bordeaux-druvor. Men det var alltså en Brunello di Montalcino som måste innehålla 100% Sangiovese. Samtidigt var Casanova di Neri en av de huvudmisstänkta i Brunellopoli-skandalen där det avslöjades att flera Brunelloproducenter blandat ut vinerna med otillåtna druvor, så vem vet. I vilket fall som helst är det ett bra vin, tillgängligt redan nu.