Lagring av champagne, del 1

Akademikern, en läsare av bloggen, har bett mig att skriva om lagring av och investering i champagne. När jag började skriva insåg jag att det finns ganska mycket att säga så det här blir första avsnittet i en följetong.

Det går inte att säga att champagne blir bättre med lagring – det finns många som föredrar ung champagne. Däremot är det tveklöst så att champagne förändras med lagring. En Krug 1979 smakade på ett visst sätt när den släpptes och på ett annat sätt idag. Jag skulle själv utnämna 1979 och 1988 till mina favoritårgångar just nu – bra champagner från de här åren har helt rätt mognadsgrad för min smak. Men det finns både yngre och äldre champagner som är lika utvecklade. Jag tänker till exempel på Henriot Cuvée des Enchanteleurs 1996, en underbar champagne som känns mycket utvecklad för sin ålder.

De här skillnaderna beror på champagnens karaktär (syra, druvmaterial, malolaktisk jäsning eller inte, osv). Vissa champagner är kända för att kräva lång lagring för att komma till sin rätt. Clos des Goisses är ett exempel på det, Salon ett annat. Jag drack Salon 1976 på magnum hösten 2010 och den var fortfarande alldeles för ung och skulle säkert ha behövt minst en decennium till i källaren. Däremot tycker jag att Salon 1996 redan är fullt njutbar, åtminstone från flaska. (Champagne utvecklas nämligen långsammare på magnum.)

Sedan beror det förstås på hur champagnen lagrats: Har den lagrats i rätt temperatur (10-12 grader), rätt luftfuktighet (över 50%), mörkt och legat stilla? För sval temperatur kommer att ge långsam utveckling, för varm kommer att ge för snabb utveckling för att smak- och doftämnen ska utvecklas optimalt. För torr luft (inte bra för korken), för ljus lagring och en flaska som flyttats runt mycket kan göra att vinet blir helt förstört. Flaskans historik är därför viktig om man till exempel köper en äldre champagne. Några champagnehus har löst problemet genom att spara en del av varje årgångsvin och låta de flaskorna ligga kvar under perfekta förhållanden i sina kalkstenskällare i Champagne och sedan släppa vinerna till försäljning långt senare. Dessa viner kallas ofta för oenothèque-viner, även om det begreppet också används för viner som husen lagrar för eget bruk. Krug gör det och kallar dessa för Krug Collection. Krug Collection 1989 släpptes för något år sedan medan 1988:an och 1990:an inte anses redo än. Men egentligen är Krug Collection 1989 helt enkelt en perfekt lagrad Krug 1989. Moët & Chandon gör likadant med Dom Pérignon och kallar dessa för Dom Pérignon Oenothèque. (Man kan just nu köpa Dompa 1996 och Dompa Oenothèque 1996 tillsammans i en snygg låda för 5294 kr.) Dessa är ungefär dubbelt så dyra som nysläppta årgångsviner. Både Krug och Moët & Chandon degorgerar sina oenothèque samtidigt som man släpper de för första gången men det finns också hus som släpper sendegorgerade viner långt efter första släppet. Bland annat Henriot och Bollinger gör det. Bollinger RD är till exempel en sendegorgerad version av Bollinger Grande Année.

Även non-vintage champagne kan vinna på lagring men det är lite knepigt, eftersom ytterst få hus skriver ut degorgeringsdatum på sina non-vintage-champagner. Redan när man köper dem kan de ha ett par år på nacken. Jag kan varmt rekommendera att lägga undan ett par lådor non-vintage Bollinger, Roederer eller Pol Roger i ett par år.  Redan efter ett par år kommer de här vinerna att vara betydligt bättre än sina nysläppta syskon. Tycker jag i alla fall, det är som sagt en smaksak. Och jag vet av egen erfarenhet att det fungerar utmärkt även i rumstemperatur, till exempel i en garderob. Undvik köksskåp bara, i synnerhet skåpet ovanför kylskåpet!