Lagring av champagne, del 3

Jag har fått en del frågor efter del 1 och 2 som jag tänkte försöka besvara här.

Hur och när vet man om en årgång varit bra eller inte?
En mycket bra fråga. Till att börja med så kan man vinmakarna mäta syranivå och potentiell naturlig alkoholstyrka (ju mognare druvor desto bättre, men det får inte vara någon röta) och en del andra saker. Det ger en tidig indikation på hur bra årgången kommer att bli och det går redan rykten om att 2008 är fantastisk. Den hyllade årgången 1996 hade mogna druvor som gav 10,3% alkohol kombinerat med hög syra (10,0). När både syran och alkoholnivån är tvåsiffrig så är det ett riktig bra år. Samtidigt kan man inte mäta allt, utan får prova vinerna och se hur de utvecklar sig. När 1996:orna släpptes hyllades årgången som den bästa sedan 1928, men de sista åren har årgången omvärderats. Syran har visat sig vara för hög för många champagner och det är bara de allra bästa (till exempel Krug) som har tillräckligt med frukt för att balansera syran. Andra årgångar, som 1976, ansågs länge ha alldeles för låg syra för att kunna bli något men har under de senaste 10-15 år visat sig bli helt fantastiska. När somliga nu hyllar den varma årgången 2003, också med låg syra, så hänvisar man till 1976:orna utveckling, men jag tror att det är att göra det för lätt för sig.

Du gav själv ett exempel på Dom Perignon 2002. Men att du ej skulle kunna tänka dig en 2003:a. Hur summerar du slutsatsen som du gjort?
Personligen tycker jag att 2002 är en riktigt bra årgång. Anledningen är att alla verkar ha lyckats med sina 2002:or. Prestiger som Cristal och Dom Pérignon är underbara, men också enklare champagner som Franck Bonville och Paul Goerg är riktigt bra. De håller länge i glaset och de viner som börjat visa mognadstoner är också väldigt bra. Dom Pérignon 2003 är jag inte alls lika imponerad av och sättet den dog på i glaset efter en timme är för mig ett starkt varningstecken på att lagringspotentialen inte finns där.