Oaxen imponerar stort

I lördags hade jag förmånen att äntligen få prova Oaxen Krog ute på Djurgården i Stockholm. Den öppnade förra våren och hade jag bott kvar i Stockholm hade jag varit där för länge sedan.

Förväntningarna var höga men överträffades stort och det här restaurangbesöket kvalar in på min absoluta topplista bland restaurangupplevelser tillsammans med exempelvis Eleven Madison Park i New York, Joël Robuchon i Las Vegas och La Colombe utanför Kapstaden. Jag kan inte rangordna sådana här topprestauranger men både Madison Park och Joël Robuchon fick tre stjärnor i Michelinguiden året efter mina besök där så jag tycker att Oaxen håller världsklass. När 2014 års Michelinstjärnor ska strös över Stockholm är inte frågan om Oaxen kommer att få någon utan hur många. Det hör inte till vanligheterna att en restaurang får två stjärnor direkt men jag skulle inte bli förvånad om Oaxen blir den första svenska restaurang som lyckas med den bedriften.

Servicen är helt perfekt: kunnig, charmig och avslappnat självsäker. Det gäller verkligen alla i personalen, inklusive det trevliga ägarparet. Man märker också tydligt att personalen trivs på jobbet och det hjälper till att skapa en bra stämning i hela lokalen. Själva lokalen är också en fullträff med sitt läge nere vid vattnet i bostadskvarteren precis efter Skansen och Gröna lund. Både läget vid vattnet, den industriella känslan i lokalen och inredningen påminner lite om Noma i Köpenhamn.

Vi åt tiorättersmenyn och började med en flaska Selosse Rosé. Det fanns Selosse Rosé med fyra olika degorgeringsår men jag valde den yngsta (degorgerad 2012) eftersom jag tycker att just Selosse Rosé inte behöver någon lagring för att komma till sin fulla rätt.

Innan vi fick in första rätten bjöds vi på fem-sex amuse-bouche, eller “snacks” som de ledigt kallades. Vilka smakupplevelser och vilken klass! Redan där började ett leende sprida sig över mina läppar och det satt kvar resten av middagen.

Maten är modern med fokus på svenska råvaror. Stensöta, selleri, svensk wagyukött, platträkor, hjortron, ja till och med slånlav (ekmossa!). Även om det är matlagning på hög nivå och med hög kreativitet är det mat som är lätt att ta till sig. Det är inga “svåra” smaker eller mat som riktar sig till “invigda”. Hela menyn håller en jämn och hög nivå och enda lilla besvikelsen var en av de nio chokladbitarna (den rökta chokladfudgen) som vi bjöds på efter desserterna.

Efter champagnen blev det härliga Vina Tondonia Bianco Gran Reserva 1970 (mitt födelseår!) och sedan Château Montrose 2001. Tondonian doftade terpentin och björnklister men var betydligt charmigare i munnen med kraftig ekfatston. Ett spännande vin och första gången jag drack ett så gammalt vitt vin. Montrose doftade läder, stall och mandel, lite ung kanske men en bra Bordeaux. Det var bra pris på Montrose också: 1450 kr.

Jag ska till Stockholm igen om några veckor och kommer att boka ett nytt besök på Oaxen, antagligen på bistrodelen Slipen den gången.