I lördags blev jag gudfar till ett kusinbarn i New York. Dopchampagne var, lägligt nog, Winston Churchill 1998 på magnum. Vilken champagne! Den serverades på gränsen till för varm och blev snabbt för varm i glaset, men en sådan här toppchampagne klarar det. Den är fullt njutbar ändå.
Vi var närmare femton personer på dopet och magnumen var snabbt urdrucken. Som andrachampagne följde André Clouet Grande Réserve. Det är en blanc de noirs och bör därmed bjuda en del kraft och fyllighet men icke. Det kändes som vatten efter Winston Churchill. Det är ganska intressant att gå från en årgångsprestige till en (ganska dålig) budgetchampagne – skillnaden är helt enorm och i det här fallet kunde jag inte ens dricka mitt glas André Clouet utan blev tvungen att diskret hälla ut det på gräsmattan.
Det är också intressant att följa utvecklingen av Winston Churchill 1998. Det är champagne jag druckit många gånger, oftast på flaska men nu för andra gången på magnum. Pol Roger brukar lyckas med alla årgångar av Winston Churchill men just 1998 (och 1996) lyckades de extra bra med. Även om 1999:an släpptes för mer än ett år sedan kan man ibland snubbla över 1998:an i butiker utomlands.
Jag tror t.o.m. att det var över två år sedan som 1999:an släpptes ute i stora vida världen. Jag besökte dem sommaren 2010, och då blev vi serverade 1999:an som då omnämndes som ny, och vid det tillfället var det 1998 som låg i Sverige. Jag minns att jag såg en blandning av lådor av 1999 och 1998 som låg färdiga för leverans till olika importörer (och även några 1996:or!), så jag utesluter inte att de fortsatt att leverera smärre mängder av 1998 även efter lanseringen av 1999.
SvaraRadera