Varning för Tweed i Gamla stan

Jag har rest över hela världen och ibland råkar man ut för trevlig men dålig service. Det är inte ovanligt i Filippinerna, till exempel, där man får leenden och trevligt bemötande men också många misstag. I USA, däremot, får man oftast trevlig och bra service.

Värst av allt är när man råkar ut för otrevlig och dålig service och det var precis vad vi fick igår kväll på Tweed, en bar som hör ihop med restaurang Djuret i Gamla stan.

Efter en fantastisk middag på Djuret, som jag egentligen hade tänkt ägna det här blogginlägget åt, gick vi över till baren Tweed. Man kan gå innervägen dit från Djuret och det är samma ägare till båda ställena. Väldigt charmiga lokaler och vi tänkte att här kan vi ta några öl för att avsluta kvällen. Tursamt nog hade ett sällskap precis gått därifrån och vi tog deras platser i bekväma skinnfåtöljer med varsin öl som vi hade köpt i baren. Då kom en snorkig servitris och sa att vi minsann inte fick sitta där eftersom det bordet var upptaget och att de killar som hade bordet bara var ute för att röka. Vi var rätt säkra på att det sällskapet hade gått för kvällen och svarade att i så fall går vi så snart de kommer tillbaka. (De hade inte lämnat något efter sig.) Då kallade den snorkiga servitrisen på en ännu otrevligare servitris som bryskt körde iväg oss från bordet.

Jag sa ifrån direkt och sa att det var ett väldigt tråkigt bemötande efter en trevlig kväll på Djuret men då valde hon, mycket oproffsigt, att käfta emot och det blev en otrevlig situation. Hon sa att det inte var hennes fel att det inte fanns något ledigt bord och att det minsann fanns en kölista för bord. “Sätt gärna upp oss på den då“, svarade jag.

Vi hittade snart ett annat, sämre, bord och satte oss där och drack våra öl. Sällskapet som “var ute för att röka” kom aldrig tillbaka och när vi gick, en och en halv timme senare, stod bordet vi hade blivit ivägkörda från fortfarande tomt. Uppenbarligen var både pratet om “rökpaus” och kölista rena påhitt från personalens sida. Otrevlig och lögnaktig service som tyvärr drar ner det trevliga intryck vi hade fått från Djuret.

Det kändes väldigt onödigt också – vi kom dit precis när antalet gäster började tunnas ut på Tweed så det var ingen svår situation för personalen att lösa. Synd på en så trevligt inredd bar.

Stockholmsbesöket inlett

Jag har varit i Stockholm i ett knappt dygn nu men har redan hunnit med att äta Kalixlöjrom med tillbehör samt Smögenräkor hemma hos mina föräldrar igår kväll och idag blev det rimmad lax med dillstuvad potatis på Sturehof. Mycket svenskt och gott!

Jag har också hunnit med att köpa en låda Winston Churchill 2002 på Systembolaget Passagen. Jag fick också nöjet att lyssna på en kund före mig i vinkällaravdelningen som bad om tips på en bra champagne mellan 500 kr och 1000 kr. Det skulle vara en present. Hon rekommenderades av Systembolagets trevliga vinkällarpersonal Pol Roger Blanc de Blancs 2004, Jacques Selosse Initial samt Bollinger Grande Année 2004. Hon valde Jacques Selosse och då flikade jag in att det var ett bra val.

Bra vinappar

Jag har fem vinrelaterade appar på min iPhone och jag skulle vilja rekommendera tre av dem:

Wine-Searcher
Här kan man snabbt kolla upp de billigaste vinpriserna i vinbutiker över hela världen och man kan sortera på land och region, vilket är bra i länder där konkurrens är tillåten... Det är också bra när man sitter på en restaurang och snabbt vill veta vilket ungefärligt påslag de har på ett visst vin.

Wine Ratings+
Här kan man snabbt kolla upp hur bra olika årgångar är, enligt tidskriften Wine Spectator. Om man till exempel sitter på en restaurang och väljer mellan en 2007:a från Rioja och en 2007:a från Piemonte så finner man att årgången 2007 är generellt bättre i Piemonte (betyg 95 mot 84). Man får också en liten beskrivning i ord av varje årgångs karaktär.

Cellartracker
Cellartracker som jag skrev om igår har också en app som framför allt är bra om man är registrerad medlem (vilket är gratis) och har registrerat provningsanteckningar och vinerna i ens källare.

Alla tre apparna finns både till iOS och Android. Cellartracker finns även till Windows Phone.

Cellartracker

Jag har under många år använt Cellartracker för att läsa provningsanteckningar om olika viner men nu har jag äntligen registrerat mig och börjat skriva själv. Användarnamnet Elvis var upptaget men jag heter Elvis1969 (som alla Elviskunniga vet är 1969 ett viktigt årtal i Elvishistorien) där.

Huvudanledningen till att jag registrerade mig var för att få statistik över min vinkonsumtion. Jag har hittills druckit nio viner varav fyra champagner och fem kaliforniska rödviner. Redan inom en vecka kommer det att bli betydligt bättre spridning eftersom jag har tre restaurangbesök i Stockholm inplanerade fredag-söndag varav minst en avsmakningsmeny med vinpaket.

Jag kommer också att använda Cellartracker för att registrera alla mina vininköp, också för att kunna titta på statistik. Dålig spridning där också hittills i år: 18 flaskor kaliforniska rödviner och en magnumchampagne.

Rotselleri i köttfärssås

Jag skriver sällan om matlagning här på bloggen och det beror på att jag alltför sällan lagar mat. Jag skulle vilja lära mig mer om det. Såvitt jag minns har jag bara två gånger under bloggens historia lagt upp recept, dels min syn på Biff Rydberg, dels ett recept på en mycket lyckad fisksoppa. Soppan kan faktiskt vara det godaste jag lagat.

Något som jag är bra på är köttfärssås. Köttfärssås kan bli fel på en massa sätt, den kan vara för lös och för torr, och så kan man sabotera den totalt genom att hälla mjölk, grädde eller ketchup i...

Nycklarna till min köttfärssås är två: tomatpuré och en rejäl näve finriven rotselleri. Så här ser receptet ut:

Vatten
Köttbuljongtärning eller köttfond
Lättstekt köttfärs
Tomatpuré
Riven morot
Riven rotselleri
Finhackad gul lök som fått fräsa lite i olja eller smör
Purjolök
Pressad vitlöksklyfta

Proportionerna får man smaka sig till men ungefär en halv liter vatten, 600 gram köttfärs, tre morötter, en rotselleri, en gul lök, en en purjolök, 300 gram tomatpuré.

Sedan får allt koka ihop i minst en halvtimme. Blir det för lite vätska späder man med vatten. Den koncentrerade smaken av tomat från tomatpurén i kombination med köttbuljongen som bas och den distinkta smaken av rotselleri gör att man inte behöver några kryddor.

Champagnefynd i Mammoth

I förra veckan åkte jag med familjen till Mammoth, den mest kända skidorten i södra Kalifornien, bara fem timmar med bil från Los Angeles. Byn ligger på 2.500 meters höjd och högsta toppen är 3.371 meter över havet. Det är tydligen betydligt mindre snö än normalt i vinter men vi var jättenöjda ändå och vår äldste son gjorde debut på slalomskidor.

Jag hade inga förhoppningar alls om att äta bra restaurangmat under den här resan men jag blev glatt överraskad. En foodie som vi råkade stöta ihop med första dagen tipsade om restaurang Petra's Bistro och där åt vi sedan middag två kvällar av fyra. Om vi inte hade haft barnen med oss hade vi nog ätit där varje kväll. Jättebra mat och dessutom en bra vinlista. Jag hittade Louis Roederer 1995 på magnum för rimliga 228 dollar och köpte med mig en flaska hem.

Paul Déthune – en presentation

Jag har placerat Paul Déthune som nummer sex på min lista över Champagnes främsta odlare men det är en rangordning jag är mycket osäker på. Jag har faktiskt bara druckit Paul Déthune en gång men blev då väldigt imponerad och har ett par lådor Cuvée l'Ancienne i källaren.

Paul Déthune håller till i grand cru-byn Ambonnay, en by mest känd för sin Pinot Noir även om det även odlas Chardonnay här. Världens dyraste champagne, Krug Clos d'Ambonnay, är en blanc de noirs som görs på druvor enbart från Ambonnay. När första årgången av Clos d'Ambonnay (1995) släpptes på Systembolaget 2008 kostade den 22.100 kr! Även odlarkungen Jacques Selosse gör sedan några år tillbaka ett vingårdsbetecknat vin från Ambonnay: Le Bout du Clos.

Familjen Déthune har varit odlare i Ambonnay sedan 1600-talet men det var först på 1930-talet som Henri Déthune började producera viner under familjens namn. Henris son Paul tog sedan över och idag driver Henris sonson Pierre företaget vidare tillsammans med sin fru Sophie.

Paul Déthune har sju hektar odlingar i Ambonnay, varav 70 % Pinot Noir och 30 % Chardonnay. Paul Déthune har hela nio olika viner i sitt sortiment varav jag bara druckit toppvinet Cuvée l'Ancienne.

Till att börja med gör Paul Déthune tre årgångslösa vita viner med 70 % Pinot Noir och 30 % Chardonnay: Extra Brut, Brut och Demi-Sec. De har även en rosékusin som innehåller 80 % Pinot Noir.

Sedan gör Paul Déhune fem mer ambitiösa viner som alla lagras på ekfat: Blanc de Noirs, Blanc de Blancs, Millésimes, Cuvée Prestige Princesse des Thunes och Cuvée l'Ancienne. Cuvée l'Ancienne görs på 50/50 Pinot Noir och Chardonnay, lagras på 205-liters ekfat och får ligga på jästen i minst sex år före degorgering. Istället för en metallgrimma används ett snöre för att hålla korken på plats, en gammal metod som användes innan metallgrimman uppfanns år 1850. Cuvée l'Ancienne är årgångsbetecknad och endast 1000 flaskor produceras av det här vinet varje årgång. Det här är det enda av Paul Déthunes viner jag provat. Jag har tyvärr inga anteckningar men det gjorde i alla fall så starkt intryck på mig att jag placerade Paul Déthune på min topplista.

Slutligen gör Paul Déthune ett årgångslöst prestigevin som heter Cuvée Prestige Princesse des Thunes. Druvblandningen är samma som i l'Ancienne men i Prestige ingår 30 % reservviner från 30 årgångar lagrade på ekfat (ungefär som i en solera). 2500 flaskor produceras av det här vinet.

Paul Déthune finns inte på Systembolaget men finns ofta i Franska Vinlistans sortiment. Jag ser att både Blanc de Noirs (379 kr) och Cuvée Prestige (395 kr) finns att beställa just nu.

En intensiv Stockholmshelg planerad

Sista helgen i januari kommer jag till Stockholm och jag har planerat in tre restaurangmiddagar i rad. På fredagen blir det Djuret, på lördagen Frantzén och på söndagen Oaxen Slipen. Vad gör man inte för att samla material till bloggen!

Systembolagets politiska marknadsföring ett demokratiskt problem

Sommaren 2013 skrev jag i ett inlägg att det är dags att skrota Systembolagets monopol. De argument jag använde då står jag för fortfarande för. Ett av problemen med Systembolaget är det inte bara är ett statligt monopolföretag utan att det också ägnar sig åt lobbying och politisk marknadsföring. Det tänkte jag utveckla lite mer här.

Efter Sveriges inträde i EU 1995 minskade stödet för det svenska alkoholmonopolet och år 2000 bestämde sig Systembolaget för att försöka bryta den trenden. Kampanjen kallades internt för Gilla monopolet och för uppdraget anlitades den framgångsrika reklambyrån Forsman & Bodenfors som stolt berättar om samarbetet på sin hemsida. Mellan 2002 och 2007 gjordes hela 13 reklamkampanjer för att öka stödet för monopolet. Innan kampanjerna startade var stödet nere i 49 % och i november 2007 hade det ökat till 65 %. Jag har inte mer aktuella siffror än så men eftersom kampanjerna har fortsatt är stödet säkert minst lika stort idag.

Monopolets vara eller inte vara är en politisk fråga och Systembolagets framgångsrika marknadsföring i frågan har uppmärksammats internationellt. Det finns en intervju på Youtube där Paul Baines, professor i politisk marknadsföring vid Cranfield University i England, intervjuar Systembolagets varumärkeschef Fredrik Thor om kampanjen.

Och i boken Social Marketing for Public Health: Global Trends and Success Stories från 2009, med marknadsföringsgurun Philip Kotler som medförfattare, finns ett helt kapitel på 29 sidor om kampanjen.

Systembolaget har förresten inte nöjt sig med att försöka påverka svenskars politiska uppfattning om monopolet, utan även annonserat internationellt för att påverka EU-politiker. I en uppmärksammad helsidesannons i Financial Times 2005 riktade sig Systembolaget direkt till José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande. Rubriken inleddes med ”Dear Mr Barroso” och sedan följde en lång text som argumenterade för Sveriges detaljhandelsmonopol för alkohol. Bara den här kampanjen kostade 8 miljoner kronor.

Systembolagets styrelseordförande Kenneth Bengtsson blev för några veckor sedan intervjuad i Accent, IOGT-NTO:s medlemstidning. Intervjun handlade om utifall gårdsförsäljning av vin ska bli laglig eller inte. Han svar var intressant: ”Några naiva centerpartister tror säkert att det kan bidra till en levande landsbygd precis som gårdsförsäljning av kött och grönsaker, men andra ser det som en möjlighet att komma åt monopolet. Det kan vara början till slutet.” I rollen som styrelseordförande för ett statligt bolag har alltså Kenneth Bengtsson mage att recensera folkvaldas åsikter och föraktfullt kalla dem naiva!

När statliga bolag ägnar sig åt politik och politisk marknadsföring på det här sättet så har vi ett stort demokratiskt problem. Det är de folkvalda som ska styra de statliga bolagen, inte tvärtom.

David Léclapart – en presentation

Jag inleder 2015 med att presentera David Léclapart, åtta på min lista över Champagnes främsta odlare. Här är listan igen med länkar till de presentationer jag skrivit:

1. Jacques Selosse
2. Vilmart
3. Diebolt-Vallois
4. Pierre Péters
5. Tarlant
6. Paul Déthune
7. Cédric Bouchard
8. David Léclapart 
9. André Jacquart
10. Paul Bara

Foto: Pål Allan

David Léclapart är en av de trevligaste personerna jag har träffat i Champagne och jag önskar att jag kunde sätta honom högre på min topplista. Många håller honom säkert som den främste odlaren efter Jacques Selosse men jag har själv svårt att komma överens med Léclaparts speciella och knastertorra stil. Toppchampagnen L'Apôtre är fantastisk och de enklare vinerna är ibland bra men faller mig ofta inte i smaken alls.

Léclapart håller till i premier cru-byn Trépail där han har 3 hektar odlingar. Han är tredje generationens odlare men först 1999 började han producera vin under eget namn. Han arbetar biodynamiskt och har mycket egna idéer. Alla viner görs på druvor från en och samma årgång men de får inte årgångsbetecknas eftersom de inte lagras tillräckligt länge på jästen. Vilken årgång det är kan man läsa av av siffrorna på etiketten på baksidan: 04 står för 2004, osv. Léclapart använder ingen dosage vilket gör att alla hans viner är knastertorra.

Jag minns att när jag var där i oktober 2010 var hans lotter de enda av byns odlingar som hade fått höstfärger, till skillnad från grannarnas besprutade odlingar.

De tre huvudvinerna är alla gjorda på 100% Chardonnay och heter L'Amateur, L'Artiste och L'Apôtre. L'Amateur är det enklaste vinet och är en blandning av sex olika vingårdar medan L'Apôtre är toppvinet och är från en enda vingård. L'Apôtre lagras på ekfat till 100%, L'Amateur på stålfat och L'Artiste 50/50 på ek- och stålfat. L'Artiste kan vara väldigt bra vissa årgångar, till exempel 2006, men L'Apôtre är ett säkrare kort.

Sedan har Léclapart under många år gjort ett vin som heter L'Alchimiste, en mycket märklig rosé på 100% Pinot Noir. Det vinet har precis ersatts av en vit blanc de noirs som heter L'Astre men den har jag inte provat.